Denna artikel handlar om betydelsen av aktivt lyssnande och hur det kan utvecklas i handledning.

Förhållningssätt i handledning

Samtalet och handledarens samtalsförmåga är helt avgörande för hur handledningen ska fungera. I denna förmåga ingår att leda samtalet in på fruktbara spår och kanske först av allt att lyssna på den andra parten. Vi använder här begreppet aktivt lyssnande för att peka på viktiga komponenter i denna förmåga.

Aktivt lyssnande inbegriper såväl förhållningssätt till den andre i ett samtal som tekniker för att intressera den andre för samtalet, meningsutbytet och för att gå vidare i de aktuella frågorna.

Innebörden i aktivt lyssnande är dubbel. Dels kan det handla om tekniker för att göra lyssnandet möjligt och för att få den andre att tala. Om lyssnandet ska leda till att någon hör och uppfattar den talande handlar det om en grundhållning till en annan människa ett genuint intresse för den andre: Vad kan han ha att säga mig? Vad kan jag lära mig? Detta gäller även om ”lyssnaren” skulle vara den talandes lärare. Handledaren måste förstå den handledde för att kunna bidra till dennes process. Denna förståelse bör vara utgångspunkten för de fortsatta resonemangen. Ett samtal utgör ett möte mellan människor och deras skilda perspektiv. När någon säger något så är det sagt utifrån ett visst perspektiv och den som lyssnar uppfattar detta utifrån ett annat perspektiv, vilket innebär att ett helt annat budskap kan uppfattas än vad den talande avsåg att ”sända”.

I den enes perspektiv kan samtalsmetod betyda att man är angelägen om att kunna formulera sig väl och övertygande för en annan part så att den övertar den talandes uppfattningar. För en annan människa kan det betyda något annat – exempelvis att möta någon som lyssnar på vad man själv säger och förstå varandras perspektiv.

Lyssnandet och talandet utgår alltid från bestämda syften och perspektiv och är därför inte direkt jämförbara. Samma ord kan uttalas och ha olika betydelser utifrån det perspektiv och intresse de återspeglar. Dessa skillnader kan, om vi är uppmärksamma, uppfattas i den talandes intonation. Även kroppsspråket har betydelse.

Aktivt lyssnande inbegriper därför en medvetenhet om att det sagda inte har ett givet innehåll utan måste tolkas i relation till de två parternas intentioner och historia. Lyssnandet utgör därmed en konstruktion av något.

En viktig kompetens i samtalet utgörs därmed av förmågan att tolka.

Ödman (2007) resonerar om tolkning som två tänkbara riktningar: en friläggande respektive tilldelande mening. Den tilldelande meningen innebär att den som lyssnar/läser skapar en mening.

Vilken typ av tolkning vi använder avhänger bland annat av vad vi vet innan. I tolkningen måste vi vara beredda på olika förhållningssätt och riktningar. Vad vet vi sedan tidigare om den talande och hur kan vi bättre förstå denna? Förståelsen av vår samtalspartner är en grundförutsättning för samtalet och innebär bland annat att sätta sig in i hans/hennes situation. Samtalet och lyssnandet präglas därför av ett ”inlevelsepräglat förhållande till samtalspartnern”, oavsett vad vi själva tänker om denna och vad hon bör göra. Efter en fas av inlevelse följer även en fas i vilken handledaren driver sina tolkningar och tilldelar betydelser till det sagda. Fas av inlevelse och sökande efter förståelse bör så småningom övergå till det tilldelande förhållningssättet. Konsekvensen är att handledaren i första hand måste intressera sig för och sätta sig in i den handleddas perspektiv rentav i en sådan utsträckning att han/hon kan lämna sina egna uppfattningar.

En del i tolkningsprocessen är att närma sig den andres livsvärld och horisont och förstå dennes perspektiv. Livsvärlden är inte objektiv, den utgör något som en människa lever i, uppfattar och bygger sina föreställningar om världen på.

Handledning utgör därmed i hög utsträckning en förståelseakt.

Aktivt lyssnande utgör en hållning och en ömsesidigt förståelseskapande process, som handledningen bör präglas av. Utan en förståelse för den handleddes förståelse kan heller inte konstruktiv handledning åstadkommas.

Parafrasering

Parafrasering innebär att handledaren försöker återge det sista den handledda sa. Det kan leda till att den handledda fortsätter att prata, genom att bli motiverad att klargöra sina argument vilket kanske bidrar till ökad förståelse för de utmaningar han/hon står inför.

I aktivt lyssnande föreligger flera former av parafrasering.

Den enklaste är upprepning av nyckelord då handledaren upprepar en del av det sagda. Det kan vara det sist sagda eller något annat särskilt intressant. Det kan göras på ett undrande eller frågande sätt. Den handledda kanske har sagt: ”Det handlar om hållningar” (attityder) så kan handledaren upprepa ”hållningar” med ett undrande tonfall. Därigenom visar man att man lyssnar uppmärksamt och då ger den handledda anledning att utveckla detta.

Ett annat sätt är att ställa klargörande frågor.

Även här försöker handledaren återge något av det den handledda har sagt. Handledaren kan då med egna ord återge vad den handledda har pratat om under en sekvens i samtalet. Exempel på typiska formuleringar:

Geldard (1989) i Lauvås och Handal (2001) uttrycker det som: ”… handledaren tar fram det viktiga innehållet i den handleddas utsagor och försöker uttrycka dem klarare och med egna ord.” Detta innebär då att handledaren gör en tolkning av det sagda.

Parafraseringens syfte är att uppmuntra den handledda till fortsatt reflektion. En lyckad parafrasering accepteras av den handledda som ett ”riktigt” återgivande av essensen i det sagda och blir ett tillskott till det egna tänkandet. Wheeler & Birtle (1993:33-34) anser att parafrasering kan ha tre huvudmål:

En handledd kan vara osäker på att gå in på svåra frågor i samtalet och handledaren kan då vara frestad att ge råd och tips. Ofta krävs i stället i första hand hjälp med att ordna de egna tankarna, snarare än att få tips.

Parafraseringen kan bidra till att den handledde blir klar över sitt eget projekt och kan bidra till att klargöra en problemställning som den handledda grubblar på, men inte klarar av att formulera.

Öppna frågor

Att ställa frågor är ett starkt verktyg. Aktivt lyssnande bör helst innebära främst öppna frågor. Slutna frågor leder lätt in i en ond cirkel med korta svar som tvingar fram nya frågor.

Med slutna frågor blir handledarens styrning starkare. Handal & Lauvås (2007).

Den handledda bjuds in att fördjupa det som sagts med öppna frågor:

Den handledda berättar mer med hjälp av öppna frågor, som kan användas efter exempelvis en förklarande inledning: ”Jag funderar på om du kan säga lite mer om det du skrev i anteckningarna.” Lauvås & Handal (2000) nämner tre slags öppna frågor som är väsentliga i handledning.

Lauvås & Handal ger exempel på frågor som inte är bra:

Hård styrning kan begränsa den handleddas möjligheter att komma in på det han/hon är fokuserad på, eftersom den handledda då lätt ställer in sig på att det kommer ny fråga i stället för att själv ta initiativet. Geldard menar att allt som kan bidra till att det är den handledda som ”driver” samtalet är gynnsamt.

Varför-frågor kan vara problematiska eftersom de kan tolkas som en understucken kritik. Många har erfarenheter från skolan att läraren frågar varför när man har svarat fel, för att läraren hoppas på ett nytt bättre svar. Frågetypen är exempel på typiska kommunikationsmönster i klassrummet (jmfr IRE-kommunikationsmönster i klassrummet) (Lauvås & Handal 2000). Frågorna bör hellre inledas med: när, var, vem och vilka.

Gerald (1989) framhåller att visad uppmärksamhet utgör en grundläggande samtalsförmåga för att den handledda ska uppleva intresse från handledarens sida för det samtalet rör sig om. Det är ingen teknisk förmåga, utan snarare en hållning man bör ha för att kunna fungera som handledare. I det följande kommer vi att visa vanliga yttre tecken som är förbundna med att visa uppmärksamhet gentemot den handledda. Detta kallas också minimiresponser.

Minimiresponser är förbundna med kroppsspråket, som till exempel att man nickar eller  gör uppmuntrande ljud, som ”hm eller ”ja”, ”jasså” osv och understryker handledarens intresse.

Om ögonkontakt saknas i samtal mellan människor påverkas kommunikationen negativt. Utan att gå till överdrift bör man alltså eftersträva ögonkontakt. Lauvås och Handal (2000) preciserar också att minimiresponser inte ska göras till ett träningsmoment. Det kan leda till större tonvikt vid de tekniska aspekterna av samtalet. Ögonkontakt och andra minimiresponser är en del av att etablera en god relation i samtalet.

Spegling

Spegling innebär att handledaren tolkar den handleddas underliggande känslor genom att försöka beskriva dem.

Spegling utgör en del i terapihandledning. Carl Rogers betonade bland annat att terapeuten borde spegla det goda beteendet. I en videopresentation säger han följande om relationen till en kvinnlig klient: ”Om hon förstår mig kommer hon också att förstå sig själv bättre.” ”Om hon upplever mig som äkta, kan hon själv känna sig äkta.” Här antar Rogers att terapeuten ska bete sig på ett konsturktivt sätt för att fungera som en modell för klienten.

Även i den pedagogiska handledningen utgör spegling en vital del. Genom speglingen förvissar sig handledaren om att han/hon förstått den handledda rätt och framförallt innebär speglingen att den handledda kan få syn på sina egna utsagor lite mer utifrån.

Sammanfattningsvis

Handledningen kombinerar olika angreppssätt såväl tekniska som djupare metodmässiga. Teknikerna är viktiga, men måste underordnas handledningens syfte och generella metod. Aktivt lyssnande är särskilt viktigt i den handledning som syftar till att den handledda med stöd av handledaren ska utveckla nya och starkare tankesturkturer.

Sedd som ett arbete i ”närmaste utvecklingszon” (ZPD) är en central komponent i handledning att handledaren med olika metoder gör det möjligt för den handledda att gå vidare i sin konstruktion av förståelse av det handledning rör. Det är en anledning till att handledaren bör vara återhållsam med att servera lösningar på problem utan i stället prioritera att ge den handledda utmaningar som denne själv kan ta itu med. Ibland kan ett ”återhållsamt” arbetssätt verka ta alltför lång tid, men i långa loppet leder en sådan handledning till att den handledda löser sina problem och oftast på ett mer hållbart sätt.

Om du som handledd får chansen att tänka själv så kommer du nog på lösningarna efterhand. Det kan ibland kännas frustrerande att inte få handledarens ”hjälp”, men det bygger effektivt upp din egen kompetens.

Citerade arbeten

Geldard, D. (1989). Basic personal counseling : a training manual for counselors. Springfield.

Lauvås, Per og Gunnar Handal (2000). Veiledning og praktisk yrkesteori. Oslo: Cappelen akademisk. [Lauvås, P. &. Handal, G. (2001). Handledning och praktisk yrkesteori. Lund: Studentlitteratur.]

Ödman, P.-J. (2007). Tolkning, förståelse, vetande. Stockholm: Norstedts Akadeniska Förlag.