Detta är en bok om handledning i vid mening. Peter Emsheimer är lärare i den högre utbildningen med lång erfarenhet av handledning, som lärare och forskare. Handledning förekommer bland annat i de verksamhetsförlagda och högskoleförlagda delarna av lärarutbildningen, och i studenternas självständiga arbeten. Båda typerna av handledning i berörs i den här boken.
Peters syn på handledning
Peter Emsheimer har ägnat sig åt forskning om handledning i studenternas praktik och i uppsats- och doktorandhandledning samt har forskat kring reflektion. Perspektivet handlar om mötet mellan handledare och den som blir handledd. Reflektion är ett redskap för lärandet och utgör en brygga mellan våra tidiga erfarenheter och vår vilja att utveckla dessa. Genom att reflektera utvecklas våra erfarenheter till ny kunskap, där relationen mellan olika företeelser kan synliggöras. Att reflektera över lärares vardagssituationer bidrar till att medvetandegöra invanda mönster och förgivettaganden och ger förutsättningar för att finna andra vägar. Handledning intresserar därför att det kan vara ett sätt att bidra till den handleddas utveckling med sikte på den egna kompetensen, snarare än att ”lära ut” vissa kunskaper.
Boken bygger på åratal av forskning kring handledningsprocessen med fokus främst på hur handledare kan bidra till den handleddas lärande och utveckling och hur handledda studenter svarar mot olika handledningssätt. Centralt är beskrivningar av variationen i handledares uppfattningar om vad handledning ska vara eller kan vara och hur de handledda svarar mot olika handledningssätt.
Även om det finns en modell som förutsätter en hög grad av självständighet från handleddas sida så visar det sig att handledda uppskattar olika sätt att bli handledda på och ibland vill bli mer styrda än man kunde tro. Kanske för att det inger en känsla av trygghet.
I studierna av doktorander hade de handledda visserligen i stor utsträckning underordnat sig, men under inre protest och inte utan bitterhet. Den ömsesidiga tillvänjningsprocessen eller anpassningen kan ligga i vägen för en god handledningsprocess. Handledare har en syn och de handledda en annan, men den handledda vänjer sig på gott och ont vid handledaren efterhand. När de handledda ges frihet och utmanas till egen reflektion och egna vägval kan de ibland bli oroliga och befara att de inte ska få någon handledning. Peters personliga erfarenhet av handledning är att studenterna ofta vill bli av med honom i början av handledningsprocessen, eftersom de då inte tycker att de får tillräcklig hjälp. Men det ger sig efterhand i 90 % av fallen och i konsekvens därmed inser den handledda att det är hans eller hennes jobb som gäller. Sammanhängande därmed är att ett grundläggande inslag i Peters handledning är utmaningen.
Att de handledda så småningom”vänjer sig” vi min handledningsstil är inte ett argumnt för att den är bra och ”riktig”. Det kan helt enkelt vara en återspegling av ett fenomen att människor underordnar sig den som ”bestämmer”. Min förhoppning är förstås att det inte är så utan att de förmår att tillgodogöra sig ett handledningsätt som ställer krav på det egna tankearbetet.
Det är självfallet viktigt att lyssna på den handleddas reaktioner och tvivel över den egna förmågan. Och att vara medveten om att man kan och måste lära sig att lyssna. Inte ha för bråttom och inse att den handledda själv måste få göra sina upptäckter, vilket vanligtvis sker, även om ibland lite senare än handledaren kanske hoppats på. Öppna och genuina metadiskussioner är viktiga för att utveckla samarbetet mellan handledd och handledare. Handledning kan ses som ett arbete i den proximala zonen, då den handledda ställs inför svåra men rimliga utmaningar.
Bokens uppläggning
Boken inrymmer några kapitel som rör grundläggande frågor i handledning. Vi skriver inte här om allt som kan vara av betydelse utan räknar med att läsaren söker även i andra källor, exempelvis i den engelska versionen: http://en.wikibooks.org/wiki/Mentor_teacher/Active_listening
Denna bok vänder sig såväl till de handledda som till handledarna. Några avsnitt passar handledarna bättre och några passar förhoppningsvis de handledda bättre och vi hoppas på att alla avsnitt på något sätt bidrar till kunskapsutvecklingen hos båda parter.
Det första avsnittet rör aktivt lyssnande, inte så märkligt med tanke på att en handledare måste kunna höra den handleddes resonemang. Om man inte hör den handledde så vet man inte vad man ska handleda. Det är en av skillnaderna mellan handledning och undervisning förutom att undervisningen är mer styrd. I undervisning har läraren ett program eller kursplan som ska genomföras. Kursplanen stipulerar vad som ska läras ut oberoende av den lärandes uppgifter och problem. Men i handledningen finns ingen kursplan av det slaget utan lärandemål är formulerade på ett vidare sätt.
De handleddas perspektiv behöver uppmärksammas i resonemang om handledning. Det räcker inte med att ha en ”bra idé” eller modell för hur handledning ska genomföras. När man ska sätta sina modeller i sjön gäller det att vara medveten om och ha kunskap om hur handledning kan uppfattas av handledda. Därför finns också ett avsnitt som rymmer resonemang om de handleddas upplevelse av handledningen – såväl studenter i grundutbildning som doktorander – som vi hoppas ska kunna problematisera handledningens genomförande och bidra till att man inte nöjer sig med enbart en modell. Detta avsnitt hänger samman med det tidigare avsnittet om aktivt lyssnande.
I handledning är grunden att arbetet utgör någon form av samarbete mellan den handledde och handledaren. Samarbetet kan ta sig olika skepnader, men innebär ändå att det är två personer som arbetar tillsammans. Därför utgör lyssnandet en grundläggande komponent i handledningen. Lyssnande är inte så enkelt som det kan låta och inrymmer såväl att kunna inta vissa grundhållningar som att också behärska vissa tekniker. Dessa diskuteras i detta kapitel.
Våra resonemang om handledning rör i första hand handledning av studenter i deras självständiga arbeten. De är inte forskare, men ska ändå genomföra ett mindre forskningsprojekt och ska därför tillägna sig en del av de redskap en etablerad forskare använder. Samtidigt har vi också avsnitt om doktorandhandledning, bland annat för att pröva vad som kan vara gemensamt eller skiljaktigt dem emellan.
I de självständiga arbetena utgör intervjuer ofta en central del och därför har vi ett avsnitt som rör intervjun med ett antal frågor till intervjuaren som denna bör försöka bli klar över inför sitt intervjuarbete. Intervjuarbetet är svårt och kräver behärskande av såväl teknik som hållning.
Man kan betrakta handledningssamtalen som exempel på reflektion – två parters resonemang – och att handledningen innebär att man vistas i ett rum för reflektion. Hela forskningsarbetet förutsätter reflektion och därför har vi ett avsnitt om reflektion i handledningen som bland annat rör vad handledaren kan göra för att utveckla den handleddes medvetna och systematiska reflektion och hur den lärande forskaren kan utveckla sin egen reflektion.
Handledning – frigörande eller disciplinering
Handledning diskuteras ibland som ett frigörande verksamhet. Mer än i undervisning betonas den handleddes egen utveckling och ett exempel utgörs av en av de första böckerna utgivna av Handal & Lauvås i början på 1980-talet: Handledning på egna villkor. Det har varit ett ideal som flera efterföljare har varit anhängare av. Men det är inte säkert att handledningen blir frigörande. Det exklusiva förhållandet med en handledare och en eller få handledda kan också bidra till att handledningen blir till en disciplinerande verksamhet. I detta avsnitt diskuteras vad som kan föra åt det ena eller andra hållet.
Handledning vs undervisning
Är handledning ”finare” än undervisning? Eller tvärtom? Handledning är i normalfallet en mer exklusiv verksamhet än undervisning, främst därför att det är färre studenter per handledare än vad som är fallet i undervisning. Handledningen medger därmed också en högre grad av anpassning till en enskild handledd än vad som är möjligt i undervisning med en lärare och många studenter.
Man kan därmed inte uttala sig om ifall någon av dessa former för utbildning är ”finare” än den andra. Vilket som väljs avhänger målet med utbildningsinsatsen. Om det rör att någon ska utveckla sin kompetens till en viss nivå så är handledning vanligtvis den bästa formen. Om det rör att de lärande ska ta till sig vissa teoretiska resonemang så kan undervisning vara att föredra. Detta diskuteras i detta kapitel.
Förhoppningen är att de olika kapitlen kan bidra till ett tänkande om handledning som i sin tur bidrar till handledarkompetensen. Viktigast av allt är att ge perspektiv på olika alternativ i handledningen och vilka val som finns att göra för handledaren. Det är viktigare att se valmöjligheterna än att få en modell.
