Att ”få” handledning

Om de handleddas uppfattningar om handledning.

Denna artikel bygger i första hand på empiri från uppsats- och doktorandhandledning, men de övergripande resonemangen bör också kunna tillämpas oavsett vad handledningen avser, exempelvis också praktikhandledning i lärarutbildning. Dessa datamaterial har samlats in i olika sammanhang, men har sedan sammanförts i denna artikel eftersom jämförelser – med likheter och skillnader – kan bidra till att fördjupa förståelsen av ett sammanhang. Vi kan spegla doktorandernas erfarenheter i lärarstudenternas och vice versa.

Vad ska det egentligen heta?

Det finns många uttryck för detta som även utsäger något om hur man ser på rollfördelningen i forskningen och i handledningen. Orden ger innebörder till den verksamhet som beskrivs. I denna artikel försöker jag fånga de handleddas perspektiv, dels utifrån systematiska undersökningar och intervjuer och dels utifrån mina egna erfarenheter som handledare men också utifrån aktuell forskning om handledning.

Här ska inledningsvis de viktigaste synpunkterna från respondenterna fångas upp utifrån följande perspektiv: maktfrågor i handledningsprocessen. Hur kan handledningen bidra till det egna arbetet utan att handledaren tar över? Hur kan processen fånga olika budskap utan att fånga den handledde? Artikelns syfte är att de som blir handledda ska kunna jämföra sina erfarenheter med detta och att detta ska kunna ge underlag för reflektion kring hur man som handledd hanterar en handledningssituation. Tar man bara emot eller ges utrymme för att själv manövrera i situationen och bibehålla sitt eget kritiska tänkande? Vilken typ av synpunkter från handledaren hoppas man på och vilka synpunkter har man upplevt att man har nytta av?

Presentationen är uppdelad i tre huvudteman: att få handledning – med inpass som pekar mot vad den handledda är ”utsatt för” – det är något man får. Under få handledning kommenteras huvudsakligen de handleddas önskemål om hur handledningen skulle vara beskaffad. Under rubriken delta i handledning fångas inpass som pekar på det sammanhang som handledare och handledda konstruerar för varandra. Med ta handledning åsyftas en mer aktiv roll som handledd. Någon ”får” handledning, men är beredd på att ta emot den. Det är tre olika perspektiv att beskriva handledningsprocessen från.

Respondenternas synpunkter är tematiserade.

Motstridiga budskap oroar

De handledda har upplevt det som besvärande att ta emot motstridiga synpunkter från olika handledare. En handledare kan i högre utsträckning betona de teoretiska referenserna, en annan arbetet med empirin och några kan mest betona de formella aspekterna. I första hand har det inte berott på att de i ett senare skede ”måste” rätta sig efter en annan handledare än tidigare och göra om vissa saker (vilket förekommer) utan för att det genererar osäkerhet om vad som gäller.

Man blir osäker på vad som förväntas.

Respondenterna är medvetna om att examinatorn kan komma med andra synpunkter jämfört med handledaren. Vad är det som gäller och vad är egentligen rätt? Någon uttrycker sig så starkt som att detta förhållande ”kan leda till depression”.

Värdering av handledningen

De handleddas värdering av handledningen varierade från positivt i allmänhet till tämligen kritiskt och bara några enstaka var mycket negativa. En synpunkt från en lärarstudent var ”all handledning har varit bra, även utskällningar”. Konfrontation kan fungera konstruktivt, men inte oberoende av vem som utsätts för den. Det krävs en viss personlig mognad och personlig styrka för detta förhållningssätt.

Baltzersen (2012) betraktar konfrontation som ett medel för att utvidga den handleddes uppmärksamhet på sådant denne ännu inte sett.

Några lärarstudenter betonade att processen är smärtsam och att det händer att man ”bryter ihop” hemma och har mycket ångest. Ångesten bottnar i den upplevda osäkerheten inför detta stora och avancerade projekt att utvecklas professionellt till lärare.

Behov av frihet och raka besked

Några efterfrågar en tämligen handfast styrning med raka besked om vad som gäller, särskilt i början av processen. Då ska man inte behöva irra runt utan att komma igång med arbetet. Handledaren ska kunna tala om ifall man är på rätt väg eller inte. Ett annat exempel på en önskad styrning är att handledaren ska ge studenten en teori eller analysverktyg med vars hjälp man kan analysera sitt material.

En kommentar var att ”man lär sig vilka frågor man kan ställa” till handledaren. Vad får man svar på och vad får man inte svar på i handledningen? Handledning bör vara konkret med distinkta råd om ett visst sätt att arbeta eller att utmana den handledda på vilka frågor och områden vederbörande bör utveckla sig i och klargöra eller vilka val som behöver göras.

Det finns variationer på önskemålen om styrning. Samtidigt som handledaren ska vara ”som en järnvägsväxel” som gör att den handledde går i en bestämd riktning ska den handledda ändå ha frihet att välja väg (inte i en järnvägsväxel). En del handledda vill att handledaren hjälper till med textformuleringar som modell för det egna fortsatta skrivandet. Handledaren förväntas visa en modell för den handleddes arbete och om exempelvis skrivningen, analysen eller argumentationen behöver göras mer komplex.

I handledningen förekommer både öppen och dold styrning. I den dolda styrningen säger handledaren inte i klartext vad som ska göras – ett vanligt exempel på detta är så kallat sokratiskt frågande. Doktoranden Lina kommenterar det hon i långa loppet upplevt som en osynlig styrning när handledarna inte öppet säger vad de anser att hon ska göra.

Både M och C säger aldrig åt mig vad jag ska göra, utan försöker ställa sådana frågor som gör att jag själv kan komma på – dom försöker få mig att tänka vidare själv. Båda … försöker att inte leda projektet någonstans, utan dom vill att det ska vara jag som gör det. Dom gör det ändå – men vill inte ge någon (synlig) manual.

En annan doktorand fick lite av en chock när hon i en tidskriftsartikel fann att handledaren tidigare skrivit något mycket snarlikt det hon själv skrivit. Det ledde till tankar att hon varit så beroende av handledaren att hon skrivit artiklar på handledarens linje utan att vara medveten om det.

Flera respondenter kommer in på att man kan behöva ett handledningskontrakt som utsäger hur man ska ha det med styrning och med vad som ska styras. Dessa synpunkter övergår i frågan om behovet av metadiskussioner. Mina respondenter verkar inte ha haft några metadiskussioner om handledningen med sin handledare, de har helt enkelt inte blivit av.

Nej det har vi inte. I stort sett inte alls. Det var nån gång då vi pratade om själva handledningen, men jag kommer inte ihåg vad vi pratade om mera konkret. Handlade om vilka förväntningar jag hade, men kommer inte ihåg mer konkret. I stort sett har jag blivit handledd men inte diskuterat handledning med handledaren.

När doktoranderna hade sina egna möten diskuterades inte heller hur handledningen fungerat mer än att man berättade om episoder, men man gick inte in på principiella frågor om handledningens utformning.

Interventionsgrad

Såväl flera lärarstudenter som doktorander efterfrågar mer ingripande från handledaren alltifrån påpekanden om språk, vad mer som behöver göras eller teorier. Samtidigt sökte många respondenter en viss frihet från inblandning och det var flera kommentarer om ”dålig” inblandning från handledarens sida. Frihet – ja è styrning nej. Den önskade styrningen skulle helst vara begriplig omgående för att betraktas som en god intervention.

Det var när interventioner föreföll den handledde som oriktiga som det kom klagomål på för mycket inblandning. Ingen utom en av doktoranderna redovisade några fruktbara meningsutbyten med sina handledare. Den handledda upplevde det som att man helt enkelt måste ta emot handledarsynpunkterna utan att ifrågasätta dem.

Ett extremt exempel var handledaren som gång på gång betonade hur mycket den handledda måste läsa, mycket mer än hon ansåg att hon aldrig skulle hinna med. Denna respondent var överlag missnöjd med sin handledare bland annat för att dennes synpunkter var för ospecifika och enbart presenterades muntligt.

En del anser att handledarens och den handleddes relation kan liknas vid en relation mellan mästare och gesäll. När en doktorand är disputerad, kan forskaren själv ta sina beslut, intill dess en handledd är disputerad är det mästaren som anger riktlinjer. Råden kan ifrågasättas men bör vanligtvis följas.

Andra kan betrakta handledare-handleddförhållandet mer deliberativt och handledaren blir då mer en person vars synpunkter kan bidra.

Utsatt

Man sitter och tar emot och när man börjar gå i svaromål kan stämningen bli lite lätt irriterad, man ska ju vara glad och tacksam också för det är ju inte fråga om en opposition där man förväntas stå upp för sin text t ex, nej här ska man vara medgörlig, lite beundrande… över den läsning som gjorts.

Någon klagar över för mycket råd som upplevs som att handledaren går in i den egna processen, kanske för att det då kan bli svårt att hålla reda på vilka råd man bör följa och vilka man kan förhålla sig mer avvaktande till.

En del handledare vill ge 100 råd och det blir för mycket för då kliver handledaren in i den egna processen och en del ger för lite.

Frågande och osynlig styrning

Både M och C säger aldrig åt mig vad jag ska göra, utan försöker ställa sådana frågor som gör att jag själv kan komma på – dom försöker få mig att tänka vidare själv. Båda … försöker att inte leda projektet någonstans, utan dom vill att det ska vara jag som gör det. Dom gör det ändå – men vill inte ge någon manual.

Exemplet visar en handledningsmodell som kanske syftar till att inte vara starkt styrande, men där styrningen är mer indirekt.

Vad?

Lärarstudenterna vill ha exempel på teorier och teoretiska perspektiv, sådant som de upplever som särskilt svårt att bemästra. I vissa fall anses det vara bra med språkliga synpunkter, men ofta kan det språkliga ta över och ersätta mer innehållsliga synpunkter, anser de.

Doktoranderna var överlag kritiska mot att flera av deras handledare hade fokuserat på språk och inte gav så mycket innehållsliga eller strukturella synpunkter. De ansåg att de inte fått nämnvärd handledning på själva forskningsfrågan, samtidigt som de ansåg sig ha spetskompetens på forskningsfrågan och att handledaren i det perspektivet kanske inte hade så mycket att bidra med.

En respondent betonar att hans handledares viktigaste bidrag utgjorts av argumentationen och berömmer honom för en enastående analytisk förmåga. Handledaren bidrog därigenom till en utveckling av analysen.

En av doktoranderna menar att han inte har några empiriska mysterier – han har utvecklat en mer komplex bild nu, och knäcker nötterna själv, vilket innebär att han inte anser sig vara så beroende av sin handledare. Enbart en av doktoranderna uppger att hon ventilerar forskningsproblem med sin handledare. Det finns en parallell i detta till lärarstudenterna som egentligen inte heller för resonemang med sina handledare om sin forskningsfråga, utan snarare om formfrågor, litteraturtips och hur man ska skriva. Vare sig i intervjumaterialet eller i mina personliga erfarenheter har jag exempel på en handledd som inleder en diskussion med sin handledare i stil med ”… hur kan det komma sig att eleverna (om det nu handlar om en undersökning av skolelever) reagerar på det här sättet”.

För lärarstudenterna verkar detta ha att göra med att de är mer inriktade på själva skrivandet än att gå till botten med den forskningsfråga de i och för sig själva formulerat. Det centrala för dem är att producera text.

En näraliggande uppfattning hos doktorander är att många anser att de skulle ha klarat av sitt avhandlingsarbete på egen hand utan handledning. Denna uppfattning framkommer i de två intervjukontingenter jag refererar till men jag har vid flera tillfällen ställt frågan till andra kontingenter av disputerade handledare. Minst två tredjedelar av de tillfrågade har då hävdat att de hade klarat sig lika bra utan handledning.

Man knäcker sina nötter själv.

Mer kritik!

Parat med önskemål om ”konkreta” synpunkter eller teoretiska perspektiv finns önskemål om mer kritik. Flera klagar över att man fått för lite kritik. Denna önskan bottnar i önskan om mer vägledning. Kritiken är den substans som kan bidra till ett bättre arbete så att den handledda kan göra bättre analyser av sitt material .

Någon annan berättar att hon mest får negativ respons. Hon får höra att det saknas något men inte vad i texten som bär och är något att bygga vidare på.

Denna typ av kommentarer bidrar inte till ett bättre arbete utifrån den handleddas perspektiv, utan lämnar mer frågor.

Maktrelationer

Nästan alla doktorander uttryckte att bihandledarna ”var bättre”. Relativt sett ägnade dessa mer tid åt den handledda än vad huvudhandledaren gjort, trots att de inte hade samma specialkompetens på området som huvudhandledaren hade. Det var svårt att förstå vad som egentligen var bättre med bihandledarna. Det verkade som att stämningen och relationen mellan den handledda och bihandledaren var mer avspänd än med huvudhandledaren. Det kom inga synpunkter på att bihandledaren utövat sin makt för starkt, vilket det gjorde med huvudhandledarna. Bihandledaren tog inte heller ifrån den handledda deras material.

Ett uttryck för behovet av en mer deliberativ handledning är den doktorand som sökte kontakt med en professor emeritus för att få specialkunskap på sitt område. Kanske för att det gav möjlighet till friare diskussioner utan tvång på efterlevnad.

Grupphandledning

Lärarstudenterna har ofta handledning i grupp. Grupphandledningen bland annat till att ekonomisera med handledarresurser, men där finns också ett pedagogiskt motiv. Det anses vara bra för de handledda att lyssna till samtalen runt andra arbeten och att man kan lära sig av dem också när man står inför liknande problem, som man eventuellt inte upptäckt, och kan upptäcka dem den vägen.

Grupphandledning kan inta olika skepnader. En är att en grupp får handledning tillsammans och att denna utformas så att alla ska kunna ta del i handledningsdiskussionen och lära sig av varandra. En annan form är att den är utformad som ”enskild handledning” fastän med flera samtidigt närvarande.

Bernler & Johnson (1985) diskuterar grupphandledningens fördelar.

Många lärarstudenter söker hellre enskild handledning, som de anser att de får ut mer av, även om den tid de skulle få för handledning skulle vara reducerad så att handledningen per student inte blir lika lång.

En anledning till detta är att de har svårt att identifiera sig i eller med andra handleddas problem och mest sitter och väntar på sin tur.

Analys

”Skillnad är information”, Bateson (Ande och natur, 1988) i Ande och natur. I detta material återspeglas ett stort antal skillnader och motsägelser från respondenternas sida. Genom att i analysen fokusera på de skillnader som visat sig hoppas jag att utveckla en djupare förståelse för innebörderna i respondenternas synpunkter på handledningen.

De skillnader och motsägelser som visat sig handlar bland annat om följande:

• De handleddas tilltro till den egna förmågan
• För mycket inblandning och för lite inblandning/engagemang i den handleddes arbete
• Behovet av frihet och behovet av klara instruktioner och mer handledning.
• Innebörden i ”att få handledning” eller att delta i handledning
• Makt och vanmakt
• Motstridiga budskap
• Vad som ska handledas
• Mer eller mindre kritik

Metadiskussioner

Avsaknaden av metadiskussioner skulle kunna bero på att det blivit just för mycket resonemang kring handledningen, men kan också på det flera uppger att det saknas ett handledningskontrakt och i den mån handledaren och handledd diskuterat villkoren så har maktrelationen dem emellan varit sådan att det inte har kunnat upprättas ett ”kontrakt” i vedertagen mening. Det har ändå blivit handledaren som dikterar villkoren och den handleddes skörhet har bidragit till att det i stället blivit en skendiskussion.

Både ha och inte ha

En stor del av utsagorna markerar en dubbelhet i förhållande till handledningen. Både tillit till sig själv eller möjligtvis övertro och misstro till den egna kapacitaten. I den spänningen uppenbarar sig de handleddas skörhet och utsatthet. Känslan av utsatthet är ”gemensam” hos dem alla och därmed också skörheten. Ingen verkar uppleva sig säker i sin position och samtidigt som de berättar om denna utsatthet berättar de om en stark övertro på sig själva. Doktoranderna hävdar exempelvis att de har spetskompetens på sitt område och förstår detta bättre än handledarna. Och därmed inte egentligen heller är i behov av handledning, eller åtminstone saknar handledarna kompetens att handleda dem.

Motsägelsen i detta avseende är inte lika stark hos lärarstudenterna som vanligtvis känner sig mycket osäkra på denna typ av arbete i slutet av utbildningen, men tecken finns ändå på att de i en mening ser sig som stående över handledarna som inte förstår bättre och exempelvis pepprar dem med synpunkter – ibland med sådant de inte anser vara viktigt.

Motsättningen mellan de olika uppfattningarna om vad som ska handledas beror inte nödvändigtvis på ”missuppfattningar” utan på olika fokus som kan vara mer eller mindre väl motiverade.

Är handledning nödvändig?

En detalj i denna kluvenhet visar sig hos disputerade där många hävdar att de klarat sig utan handledning. Det kan inte jämföras med dem som har pågående handledning, eftersom dessa disputerade för ett stort antal år sedan och kanske har glömt bort en del av sitt beroende. Tvärsäkerheten kanske inte var så stor då, utan kan ha tilltagit i efterhand.

Vad är det som gör att de handledda har en dubbel hållning till handledarens inblandning? Vill både ha mer inblandning, intervention och klagar samtidigt över att de blir överkörda av sin handledare med alldeles för mycket synpunkter.

Få, ha eller ta?

Uttrycket att få handledning markerar i sig ett över- och underförhållande. Att delta i handledning låter då snarare som en tämligen deliberativ hållning till handledningen som inte nödvändigtvis återspeglar förhållandena. I grunden bestäms detta likaväl som andra frågor av maktrelationer. Handledaren är den som ”bestämmer” och sitter på resurserna. Ifråga om doktorandhandledning kan det till och med vara så att handledaren bestämmer över forskningsresurserna. I studenthandledning utgör handledaren en resurs inne i den institution som sedan ska ”döma” studenten, dvs handledarens kollegor är betygssättande.

Skörheten

Bland de synpunkter som kommit framför allt från lärarstudenterna är den om osäkerheten som motstridiga budskap genererar kanske mest förståelig, och även den en återspegling av beroendeförhållandet. Den kan också utgöra en återspegling av lärarstudentens faktiska situation, där hela forskningsprojektet som det självständiga arbetet utgör representerar något den handledde inte behärskar. Dessutom utgör det självständiga arbetet ett brott mot förhållandena i de tidigare studierna. I studierna som föregått det självständiga arbetet har de handledda fått en tämligen distinkt styrning från sina lärare och valfriheten har varit tämligen begränsad. Doktoranderna blir inte på samma sätt utsatta för motstridiga budskap eftersom de bara har en huvudhandledare och den biträdande handledaren spelar en annan roll. De har också en djupare kunskapsbas än lärarstudenterna och har ju enligt sig själva spetskompetens på området. De dubbla budskapen syntes därmed inte vara lika svåra för doktoranderna.

Vad?

Ifråga om vad som ska handledas är lärarstudenterna och doktoranderna förvånansvärt samstämmiga. Förvånansvärt i den meningen att båda påpekar att det är för mycket fokus på språk och formalia och för lite på det innehållsliga. Annars hade man lätt kunnat anta att doktoranderna i högre grad rapporterar om innehållsliga diskussioner, men så är inte fallet.

Uppfattningen om att handledarna brister i kompetens kan gå tillbaka till frågan om vad som handleds. Doktoranderna vill i hög utsträckning bli handledda på litteratur och annan forskning, medan handledarna fokuserar på språk.

Om såväl handledda som handledare har ett gemensamt fokus på att handledningen kan röra vetenskaplig metod skulle de kanske vara mer samstämmiga om såväl behovet av handledning som handledarnas möjlighet att genomföra en sådan.

Nedvärderingen av handledarnas kompetens kan alltså bero på att den vetenskapliga handledningen inte har uppfattats som central av de handledda.

Hantera dubbelheten

Det vare sig går eller är avsikten att dra en bestämd slutsats utifrån denna studie. Målsättningen har varit att spegla ett antal olika perspektiv på handledning. De olika uppfattningarna är beroende av vem som blivit handledd och vem som varit handledare.

En del respondenter har önskat mer styrning. En del mindre och en del handledare har styrt öppet och en del med lite dolda metoder.

En genomgående fråga har varit maktrelationerna, för hur man än vänder och vrider på diskussionen om handledning så är maktfrågan central. I vilken utsträckning förmodas den handledda foga sig i handledarens idéer, föreskrifter eller förslag – vad det nu kallas. Några respondenter hade önskat mer frihet, mer engagemang och inblandning. Synpunkterna har varit motstridiga och skiftat från person till person och från situation till situation.

Handledarna har skiftat i fråga om styrningsgrad från relativt distinkt styrning till en friare hållning.

Med tanke på olikheterna både mellan handledare och handledda är en central slutsats behovet av metadiskussioner om handledningens upplägg, former, interventionsgrad och vad handledaren förmodas bidra med. Ingen av respondenterna har berättat om några sådana metadiskussioner – och få av dem har heller efterlyst dem.

Om sådana ska bidra till bättre handledningsförhållanden måste de vara öppna där det oberoende av handledarens egna synpunkter måste vara möjligt för den handledda att ge sin syn och ställa sina krav. Några av doktoranderna hade haft ytliga sådana diskussioner i inledningen av sitt doktorandarbete, men de upprepades inte. Och ska det bli kvalitet i sådana diskussioner och ge effekt i arbetet så bör de nog genomföras åtminstone en gång per termin.

Oavsett om man anser att handledaren ska få vara starkt styrande måste det finnas en överenskommelse om hur projektet ska gå till.

Slutsatser för handledningsmetoden

Utfallet i intervjuerna och samtalen ger vissa implikationer för handledningsmetoden.

Metadiskussioner

Det finns en del ”missförstånd” mellan handledaren och den handledda och den oenighet som redovisas i vissa fall pekar på att förståelsen dem emellan behöver utvecklas. I flera av fallen förefaller det som att metadiskussionerna inte har varit så utvecklade. Bland andra Lauvås & Handal (2006) pekar på behovet av metadiskussioner, vilket även detta material visar betydelsen av. Metadiskussionerna bör utgöra en central del i handledningen och däri kan ingå uppmärksamhet på att formulera ett handledningskontrakt och låta arbetet med detta ta den tid det kräver. Det är inte säkert att den handledde alltid uppskattar sådana diskussioner – kan vi inte komma igång …. Om det ska vara en poäng med metadiskussioner måste de genomföras med en rimlig grad av ömsesidighet, dvs att den handledde har en chans att göra sina synpunkter gällande. Metadiskussionen är inte färdig med en gång utan denna och kontraktsfrågorna bör uppmärksammas under hela processen, trots att det är risk för att den handledda kan uppleva detta som ”tjatigt”.

Hantera skörheten

Det visar sig att de handledda oberoende av position, doktorander eller lärarstudenter, upplever en hög grad av skörhet. En handledare som upplever sin handledda som mycket ”självständig” kan missa att motverka skörheten hos densamma. Oavsett om en handledd visar prov på en strävan efter självständighet eller inte måste handledaren utgå från att relationen handledd-handledare är mycket skör framför allt för den handledde.

Klarhet över vad handledningen ger och kan ge

De handleddas dubbla upplevelse av handledningens betydelse – både givande och inte givande – pekar på att handledaren bör vara uppmärksam på den handleddas upplevelse av handledningen. Om den handledde inte värderar handledningen som meningsfull minskar möjligheten att den bidrar till arbetet. Själva upplevelsen i sig kan innebära ett sämre handledningsutfall.

Det är inte roligt för en handledare att bli medveten om en låg värdering av sitt arbete, men det är kanske ändå bättre att se sanningen i vitögat – om det nu är så – och i metadiskussionerna försöka komma tillrätta med de ”brister” den handledda upplever. Den handleddes upplevelser behöver inte i sig innebära att det rör sig om ”dålig” handledning men pekar på att det finns olika syn på vad som behövs. För att utveckla effektiv handledning är det viktigt att båda parter är klara över sina skilda positioner och i bästa fall kan komma tillrätta med dem.

Vem knäcker nötterna?

I materialet syns en tendens till att de handledda upplever det som att handledningen inte tillför dem så mycket utan att de kunnat lösa en hel del problem själva. Handledarnas fokus på språk och form har en motsvarighet i de handleddas uppfattning att det är detta de kan få ut av handledningen, eftersom de själva löser de vetenskapliga problemen.

Detta förhållande reser frågan om hur en handledare kan bidra till den handleddes lösning av problem. Ska handledaren ge klara instruktioner till den handledda eller kan man på annat sätt bidra till till arbetet? Det finns flera metoder och förhållningssätt och även dessa behöver penetreras i metadiskussionerna. Alltför tydliga instruktioner kan av den handledde upplevas som att bli överkörd. En mer ”tillbakalutad” hållning kan uppfattas som passivitet. Här är handledare och handledda olika – det finns ingen generell metod att anvisa, utan det avhänger båda parters hållning och handledarens repertoar av metoder. Vilka metoder har handledaren för en mer direktiv handledning och vilka för mer indirekta former. Och vilka indirekta former kan av den handledda uppfattas som manipulativa?

Valet av metod och förhållningssätt i detta avseende avhänger ytterst hur man ser på relationen process–produkt. Om produkten, i form av en godkänd uppsats eller avhandling, är det viktigaste så leder detta till vissa mer styrande metoder. Men om målet i första hand rör att utveckla den handleddes vetenskapliga potential så medför det användande av andra metoder. Ett indirekt arbete i handledningen kan innebära att den handledda får större möjligheter att utveckla sitt eget tänkande. Men då blir det också ett problem om detta genomförs på ett sådant sätt att den handledda upplever sig vara manipulerad.

I metoder för att utveckla den handleddes eget kunnande och reflektion är en central del utmaningen. Genomförd på ett öppet sätt med flera alternativa slutsatser bör denna inte uppfattas som manipulativ.

Citerade arbeten

Baltzersen, K. (2012). Praksisveilederen i skolen. Hamburg: Pediapress.

Bateson, G. (1988). Ande och natur. Stockholm: Symposium

Bernler, G. &. Jonsson, L. (1985). Handledning i psykosocialt arbete. Stockholm: Natur & Kultur.

Lauvås, P. & Handal, G. (2006). Forskningsveilederen. Oslo: Cappelen akademisk forlag.